För mig har ridning alltid varit ett sätt att slappna av, komma ifrån vardagliga jobbigheter och helt enkelt göra något för min egen skull. Under de senaste 1,5 åren så har jag haft privilegiet att få ha hand om en häst-den på bilden-nästan som min egen, och vi har haft fantastiskt mycket roligt tillsammans.

Tvärr började det i höstas med att det bara brakade till i min höft när jag var ute och red en dag, och sen fick jag vila från ridning i flera veckor men därefter återupptog jag den och körde lite mer försiktigt. Det verkade funka, men ibland blev jag ändå för ivrig och då kom bakslagen, där jag knappt kunde gå på flera dagar efter ett ridpass. Det som då fick mig att fortsätta kämpa med ridningen var alla de underbara människorna i stallet. De bidrog till att jag ville åka dit och vara där trots att jag hade en ganska rejäl smärta många gånger. Jag lärde mig att motioneringen av hästen inte alls måste vara att rida den. Så jag tragglade på och försökte varva ridning och annan aktivering.

 

Men så började stämningen i stallet att sakta men säkert förändras. Så här i efterhand så känns det som att det finns ett tydligt samband mellan stämningens förändring och att det kom unga människor in i stallet där det tidigare bara var "vuxna". Inte bara jag uppfattar det så, har jag förstått.

Dag för dag så blev det mer och mer skitsnack, drama och backstabbing. Mer regel än undantag att det pratades om de som inte råkade finnas på plats. Och det är något som jag i viss mån har försökt hålla mig ifrån, då jag ogillar sånt. Men även om jag själv säger att jag inte vill höra eller vara med i diskussioner, så kommer man ju inte ifrån att man då och då hör saker när man gör annat, som att stå och mocka i en box eller liknande. Det är ju egentligen inget man kan välja. Så jag har hört en hel del, även om många kanske inte tror det. Och jag tar illa vid mig, inte så mycket för vad som sägs om andra, även om det är tråkigt, men för att det framstår som så självklart att de dagar då jag inte är i närheten så pratas det nog om mig också. Och det har blivit en grej som jag tänkt mycket på. Jag vill inte att man pratar om mig, jag vill att man pratar MED mig. Åsikter är alla fria att ha, men det många aldrig tänker på är att om man har åsikter så gör man bäst i att framföra dem, annars så händer inget som förändrar situationen till det bättre.

 

Jag har under en längre tid känt att det finns mindre och mindre motivation att fortsätta rida dels på grund av min onda höft, men så länge stämningen var ok så var det ändå motiverande att åka till stallet. Nu däremot känns det som att min gräns är nådd, jag vill inte vara med och höra mer skit om andra. Jag väljer hellre att backa och sluta rida, hur knepigt det än kan låta.

Så idag var jag i stallet i många timmar och fick sällskap av en av de få som inte pratar om andra, och vi red ut på en långtur i strålande väder och hade det helt underbart med hästarna. Mysiga vägar, fin natur och en glad häst som fick sträcka ut i galopp på en mjuk gräsväg med spetsade öron... det var en väldigt bra ridtur. Och det är jag tacksam för!

 

Jag kanske kommer tillbaka en dag till det här stallet, det finns anledning att tro att en del av gnabb och tjafs kan försvinna snart nog, och OM DET ÄR SÅ att det blir bättre så återkommer jag gärna, men inga garantier finns så klart. Men tills vidare så lägger jag hjälmen på hyllan och fokuserar på familj, hundar och barn i stället.